lördag 2 juli 2016

I Miss You So Much

Idag är det ett halvår sedan du lämnade oss och du ska veta att jag tänker på dig hela tiden. Du är så oerhört älskad och saknad. Jag kan inte ens sätta mig in i den tomhet din familj måste känna. Det är alldeles för overkligt och hugger i hjärtat bara jag tänker tanken. 

För ett halvår sedan grät jag mig till sömns varje natt. Det var hemskt att åka till jobbet och se ditt tomma skrivbord. Jag kommer fortfarande på mig själv att titta efter din bil på parkeringen och kolla efter dig vid grönsakshyllan på Willys på torsdagarna när det var dags för veckohandling. 

Det är så svårt att beskriva mina känslor för andra så jag har nästan inte pratat med någon om det som har hänt för jag vet inte vad det är för mening. Men det känns så himla konstigt att vi gjorde så liknande resa de åren vi kände varandra. Vi blev anställda i princip samtidigt, köpte ny bostad samtidigt, gifte oss med bara en dags mellanrum. Sen från ingenstans tog din resa en helt annan vändning och det är så jävla fel och så jävla orättvist. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det EGENTLIGEN skulle ha sett ut idag. Verkligen inte så här. 

Du gick bort i precis samma veva som jag fick reda på att jag var gravid. It's been haunting me. Jag tänker bara på hur vi satt en lunchrast och skämtade om hur snygga kroppar vi skulle fixa till efter vi fått våra barn. Vi skojade om silikontuttar på 80-åringar och en massa annat. Självklart kan man inte bara bestämma att vi ska ha barn samtidigt och så men i vår konversation sa vi att det är perfekt tajming om vi får samtidigt för då är vi ju inte utan varandra på jobbet och istället kan vi ses då och då med barnvagnarna på halva vägen eftersom vi bodde såpass nära. 

Din begravning var så oerhört fin och prästen hade verkligen snappat upp alla dina fantastiska egenskaper. Jag bröt ihop så hårt när jag satt där i kyrkan gravid och hon sa att du längtade efter att skaffa barn men inte hann få den chansen. När jag åker till barnmorskan en gång i månaden passerar jag alltid kyrkan och kyrkogården och sminket bara rinner i bilen. Jag tänker tillbaka på allt och kan inte förstå att det bara är jag som är på väg till barnmorskan. Varför är inte du det? Jag kan inte förstå. Jag har inte berättat det här för min barnmorska så hon måste ju undra varför jag alltid är så låg och frånvarande när jag träffar henne. Jag är inte lika stark som du. Men du har gett mig så oerhört mycket inspiration och jag vet att du skulle skälla på mig för alla tårar jag bölat. Du är helt fantastisk. Vackra du. Jag saknar dig så.































Tack Oliver. Har varit så skönt att ha dig som vän och att vi har kunnat stötta varandra så gott det går. 
Dag som natt <3.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar